Kulturbussen och svenska seder

Evelins egna berättelse:

Människor som skrattar, hälsar och pratar livligt. På morgonen. I Sverige.

Jag minns mina bussresor till och från skolan för sisådär tio år sedan. Jag är uppvuxen i en stad några mil utanför Stockholm. Inte många invandrare fanns på bussen. Tystnaden när man klev på.

Ensamheten och den självvalda isoleringen. I Sverige. För att det är så. Den sociala koden föreskriver att vi inte sätter oss bredvid någon som vi inte känner, vi pratar inte med främlingar och vi pratar (oftast) inte högt på bussen.

”Ta seden dit man kommer” heter det gamla talesättet som innebär att man får anpassa sig efter det samhälle man kommer till. Ibland har jag lust att säga ”Skit i det!” vi måste lära oss av andra – tänk vad härligt om jag varje dag kan kliva på den här glada, sprudlande och pratsamma bussen. En plats att mötas och umgås, att inte isolera sig.

Kanske är det kylan och regnet som styr vårt beteende att bli som övervintrande björnar på vintern.

Vi pratar om och lever våra liv efter vädret, det är ganska typiskt svenskt faktiskt. Är den seden verkligen något som man borde anamma och ta till sig av? Tänk om vi i stället kunde kliva på bussen, med 13 minusgrader på utsidan, och bara prata med de människor som vi möter. Helt enkelt. I Sverige.

/Evelin

 

Ordlista

Sisådär – ungefär, ca

Föreskriver – säger att

En sed (bestämd form; seden) – ritual, tradition, kulturell yttring

Isolera sig – hålla sig för sig själv

Övervintrande – gå i ide, sova genom vintern

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *